Meny
I Kungliga nationalstadsparken finns ett tvärsnitt av de flesta av Svealands naturtyper: löv- och barrskogar, ängs- och hagmarker, våtmarker, sjöar och vattendrag och en lång kust och flera öar.
Nationalstadsparken ligger i ett sprickdalslandskap, med både höjdryggar omväxlar med dalgångar. Sprickdalarna sträcker sig vanligen från nordost till sydväst och ger landskapet dess huvudstruktur. I området har det bildats sjöar och vikar som Brunnsviken och Lilla Värtan och långsträckta dalgångar med lerjordar. Stora Vargjakten och Lappkärrsbergen är några av de mest markerade höjdryggarna.
Nationalstadsparkens västra del präglas av Stockholmsåsen med två markerade höjder: Hagakullen – delvis ersatt med rivningsmassor – och Kvarnkullen norr om Brunnsviken.
Den varierande topografin är en viktig orsak till att det finns många naturtyper. Men det är också ett resultat av hur människan genom århundradena har brukat landskapet. Djurgården präglades under flera hundra år av bete och slåtter vilket gynnat många arter. Andra delar har fått sin karaktär bland annat genom en omfattande trädplantering. Det anlagda parklandskapet har skapat sina speciella miljöer. Den stora koncentration av ek och andra ädla lövträd som alm, ask, lind och lönn är starkt förknippad med den kungliga jaktparken.
De många olika naturtyperna har gett parken en stor artrikedom. Sett ur ett regionalt och nationellt perspektiv är parkens främsta biologiska värden knutna till ek och andra ädla lövträd.
Kungliga nationalstadsparkens skogar är artrika. här finns många ovanliga växt- och djurarter. Stora delar av parken karaktäriseras av en blandskog med olika löv- och barrträdsarter. Ädellövskog finns överallt. Parken har en av Svealands största koncentrationer av ek, alm, ask, lind och lönn. Ädellövskogen är den mest artrika skogstypen i Sverige och det är ett nationellt intresse att parkens ädellövbestånd bevaras.
Fram till senare hälften av 1600-talet präglades Djurgården helt av det jordbruk som bedrevs i området. På 1680-talet påbörjades omvandlingen till jaktpark. Man upphörde då att odla grödor och åkrarna lades igen för att bli betesmarker – hagmarker – för kungens hjortar. För att få hö som vinterfoder till hjortarna fortsatte man att slå en del av ängarna. Från 1700-talets senare del användes Djurgården främst som lustpark. År 1829 flyttades de kvarvarande hjortarna till en mindre hage vid nuvarande Hjorthagen.
I Kungliga nationalstadsparken finns flera våtmarksområden, både naturliga och anlagda. De flesta av dem har tidigare varit havsvikar som genom landhöjningen har avsnörts och grundats upp.
I Kungliga nationalstadsparken finns flera sjöar och även några vattendrag. Flera av sjöarna är tidigare havsvikar som landhöjningen har förvandlat till sjöar. Till exempel var Brunnsviken i Solna en gång områdets största sjö.
Kungliga nationalstadsparken har en lång och varierad kuststräcka. Längs vissa sträckor är kusten präglad av stadsmiljön med stenlagda kajer, till exempel kring Skeppsholmen, Kastellholmen och västra delen av Södra Djurgården. På vissa andra kuststräckor möter Saltsjön en brant och klippig landmiljö, som till exempel vid Stora Lappkärrsberget och vid Tivoli i norra Brunnsviken.