Floran i Nationalstadsparken är mycket artrik och långt över 800 olika växtarter förekommer i området. Under de senaste 150 åren har floran genomgått ganska stora förändringar, många nya arter har tillkommit och ett antal har försvunnit.
Pulsatilla vulgaris
Trots att artnamnet vulgaris betyder vanlig förekommer backsippan idag sparsamt inom sitt utbredningsområde i de södra delarna av landet. Backsippan var vanligare förr och det vetenskapliga namnet var nog motiverat då.
Backsippan hittar du vanligen på torra backar. I Stockholmstrakten finns den framför allt på järnåldersgravfält. Backsippan tillhör som namnet skvallrar om familjen sippor. För många av oss är skillnaden inte solklar mellan backsippa och till exempel fältsippa, mosippa och nipsippa.
Kvarnkullen på Ulriksdalsåsens södra del är en sedan länge välkänd lokal för backsippan i Nationalstadsparken. Hit vallfärdar de invigda i början av maj för att kring kvarnstenen på torrbacken njuta av denna vackra blåvioletta växt. Men sippan får passa sig. En stor del av kullen här består numera av schaktmassor med näringsrik jord och det är något som den inte mår bra av på sikt.
Hepatica nobilis
I Nationalstadsparken är blåsippan ganska vanlig. Men det är kanske ändå ekdungen i Pipers park i Solna som har det mest praktfulla beståndet. Här på Tivolis östra udde vid nordöstra Brunnsviken lockar de praktfulla mattorna med blåsippa inte bara närboende från Bergshamra. Artnamnet nobilis betyder förnäm.
Blåsippan blommar tidigare än vitsippan. I Stockholmstrakten oftast redan i april då det fortfarande kan finnas snölegor kvar. Bladen är stora, något läderartade och mörkgröna. Enligt den så kallade signaturläran, som dominerade medicinen under medeltiden, ansågs blåsippan vara verksam mot leversjukdomar på grund av bladens likhet med leverflikar och bladundersidans leverbruna färg.
Blåsippas små frukter har fettrika bihang som lockar myror att bära med sig dem hem till stacken. En del tappas på vägen och myrorna bidrar på så vis till spridningen av blåsippa. Blåsippan kan bli flera hundra år gammal och är fridlyst i Stockholms län.
Dianthus armeria
Knippnejlikan är bara känd från en plats i Nationalstadsparken, nämligen Beckholmen. Dit har den troligen kommit som fripassagerare med en båt för länge sedan. Ett tag var nejlikan riktigt illa ute då växtplatsen på Beckholmen varje år begravdes av allehanda hamnskrot. Sedan fröer räddats till Skansens stödodling för hotade växter kunde den återföras till Beckholmen. Nu planterades den i den sandiga slänten vid Smedjan, ett tiotal meter ovanför den ursprungliga växtplatsen. Här lever den nu ett något tryggare liv och blommar ganska rikligt varje år. Kungliga Djurgårdens Förvaltning har dragit en gångbro för besökare ovanför och vid sidan av den Västra dockan. Om man tittar ner i slänten vid smedjan (gult hus), har man chans att se nejlikan. Fråga annars någon varvsarbetare. De brukar ha koll på växter som oftast kommit till Beckholmen med ballast från skepp.
Knippnejlikan är en sällsynt art i Sverige som huvudsakligen växer i kusttrakter. Knippnejlika kan bli upp till fem decimeter hög och blommar på sensommaren med små mörkrosa blommor. De sitter flera tillsammans i täta knippen, därav namnet.
Viscum album
I Sverige förekommer misteln huvudsakligen i Mälardalen och i östra Småland. Om du vill se trastar äta mistelbär är Eldgarnsö i Mälaren bästa stället.
När det gäller att hitta mistlar i Nationalstadsparken är det absolut enklaste att gå till Bergianska trädgården. Där finns det alltid tydliga exemplar med vintergröna blad vid parkeringsplatsen. Är du där under den lövfria årstiden är misteln med sina vintergröna blad lätt att upptäcka. På sommarhalvåret kan det vara lite svårare att få syn på den, men då finns det å andra sidan så mycket annat att se i den botaniska trädgården.
Misteln är Sveriges enda trädlevande halvparasit. Den kan bli en diameter till ungefär en meter i radie. På de honliga exemplaren bildas vita saftiga bär som uppskattas av fåglar. Dubbeltrasten (Turdus viscivorus), som endast förekommer i Nationalstadsparken under flyttning, är specialist på mistelbär vilket gett arten dess engelska namn Mistle thrush. Fröna passerar ut med fågelspillningen och är klibbiga, fastnar vid tunna kvistar där fröna kan gro. Den unga plantan bildar sedan ett sugorgan som tar näring från trädet. Eftersom misteln har egen fotosyntes, så är den bara halvparasit på de träd som står för värdskapet.
Bunias orientalis
Ryssgubben står i gul blom i juni-juli och kan bli meterhög. Då lyser det verkligen jättegult kring alla vägkanter. Ingen kan undgå att förundras över denna gula inramning, som numera kan ses kring den hektiska trafiken runt Brunnsviken. Ryssgubben kom till Uppland under slutet av 1700-talet, enligt vissa källor med ryskt utsäde. Enligt Linné fanns den redan 1761 ”på dynghögar kring Uppsala”. I början av 1800-talet var den ganska vanlig i Uppsalatrakten. Artnamnet orientalis betyder från Österlandet.
I vissa europeiska länder som exempelvis Estland och Tyskland anses arten vara invasiv, det vill säga den tränger undan inhemska arter som i vissa fall kan riskera att försvinna.
Anemone nemorosa
Efter blåsippan blommar vitsippan, oftast när björkens blad är som musöron, det vill säga runt den 1 maj i Stockholmstrakten. Blommorna är bara öppna på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken. Ofta berättas om röda och blåa exemplar, men de är ovanliga bland de enorma vitsippsbackarna i Nationalstadsparken. Bilisterna på Björnnäsvägen kan (medan de krypkör fram på denna väg vid Uggleviken) se fantastiska blomstermattor. Mest imponerande är de strax väster om villorna vid gasverket vid Husarviken.
Artnamnet nemorosa kommer av grekiskans nemos (lund) och syftar på att arten växer i lundar. Släktingen gulsippa finns också i Nationalstadsparken men är lite mer kräsen i val av växtplats.
