När parken vid 1700-talets mitt övergick från att vara jaktpark till lustpark växte antalet privata bostäder i antal. Gustaf III, som regerade 1771-92, upplät frikostigt tomter till sina förtrogna. Vid Brunnsvikens norra strand fick greve Gustaf Mauritz Armfelt egendomen Lilla Frescati som en hundraårig donation. Syftet var flerfaldigt; med båt över Brunnsviken kunde vännen enkelt gästa kungen på Haga samtidigt som Armfelt, genom ett vackert villabygge med omgivande park, skulle bidra till traktens försköning. År 1792 uppfördes Villa Frescati eller Armfeltska villan i nyklassicistisk stil efter ritningar av Louis Jean Desprez. Kungens död samma år ställde dock alla förutsättningar på ända och Armfelt flyttade aldrig in. Villa Frescati finns kvar och är privatbostad. En annan välbevarad miljö är Stora Skuggan på Norra Djurgården, som kungens handsekreterare Abraham Niclas Edelcrantz år 1792 fick löfte om att arrendera på hundra år.
Kring sekelskiftet 1800-talet etablerade sig allt fler grosshandlare, diplomater och andra förmögna stadsbor inom nuvarande Nationalparken. Bland annat kunde de överta ett antal tomter på landremsan mellan det forna jaktparksstaketet och Djurgårdens stränder. Enklare bostadshus och verksamheter, ofta med anknytning till den maritima verksamheten, ersattes av stora sommarnöjen med lusthus och trädgårdar. Under årens lopp omvandlades de till privatägda åretruntbostäder. De många magnifika villorna, inbäddade i växlighet, kantar ännu Djurgårdens stränder.
I Ulriksdal upplät kung Karl XV mark för sommarnöjen för sina skådespelar- och konstnärsvänner. Sydost om slottet ligger ett tjugotal villor, inbäddade bland höga träd. Husen uppfördes huvudsakligen under perioden 1860-80, många i tidstypisk snickarglädjestil med rika lövsågerier.
Efter Gustaf III:s död började de omfattande kungliga upplåtelserna att ifrågasättas mer öppet. En kommission tillsattes för en förbättrad reglering och disposition av Djurgårdens mark. Djurgårdens betydelse för stadsbornas rekreation påtalades; det fanns en oro för att området i alltför stor utsträckning skulle bli privatiserat. Det fanns också ett intresse att behålla Djurgården som kunglig mark för kommande regenters nyttjande
