Under hela Stockholms historia har sjöfarten och de fartyg och båtar som trafikerat staden lämnat spår efter sig. Spår som idag är synliga ovan – och i synnerhet – under vattenytan.
Stockholm har sedan länge varit en viktig hamn- och varvsstad för sjöfarten. Platsen har haft ett skyddat läge, goda djupförhållanden och inget tidvatten. Redan tidigt fanns här goda vattenvägar till Mälaren och Bergslagen och som huvudstad hade Stockholm monopol på handel österut.
Under medeltiden och Hansatiden var Stockholms ställning för sjöfarten stark. När det Bottniska handelstvånget infördes vid mitten av 1300-talet fick staden en särställning gällande handeln. All handel till Norrland och Finland skulle då gå via Stockholm.
1636 stärktes det Bottniska handelstvånget ytterligare och stadens ställning blev ännu starkare. Sedan sent 1600-tal har det funnits ett flertal skeppsvarv i Stockholm, flera av dem inom vad som idag är Nationalstadsparken. Till exempel anlades Stockholms Örlogsvarv på Skeppsholmen på 1640-talet, när det blev för trångt där skapades en uppläggningsplats för flottans galärer på Djurgården – där Galärvarvet ligger idag. Lothsacks varv som startades 1735 finns kvar än idag som Nya Djurgårdsvarvet. På 1600-talet etableras också Skeppsbron med sina handelshus, och på Beckholmen anlades ett becksjuderi. I 200 år var ön ett centrum för kokning av beck och lagring av tjära.
Under 1700-talet dominerade Sverige världshandeln med beck och tjära. Handelsflottan i Stockholm blomstrade. År 1723 fanns det 100 handelsskepp i staden. År 1800 hade antalet ökat till 685 skepp, som motsvarade 40 procent av hela rikets handelsflotta.
Under 1800-talet ändrades regleringen av sjöfarten. Detta gjorde att Stockholms dominans som sjöfartsstad avtog. Under 1900-talet blev istället Göteborg vår största hamnstad.
Sjöfarten har präglat och format huvudstaden. På Södra Djurgården kommer mycket av bebyggelsen från sjöfarten. Under ytan finns lämningar från svunna tider som genom åren påträffats av sportdykare, marinarkeologer, sjömätare med flera. En del fartyg har bärgats – Vasaskeppet är det mest kända exemplet – men de flesta fartygslämningarna är ännu inte kända till namn eller historia.
Efter Skeppsholmsbron på höger sida ligger fullriggaren af Chapman. Fartyget byggdes i England 1888 och döptes till Dunboyne. År 1915 fick fartyget svensk flagg och fungerade som skolfartyg för Rederi AB Transatlantic under namnet G. D. Kennedy. År 1923 såldes hon till svenska flottan och blev övningsskepp under namnet af Chapman efter skeppskonstruktören Frederic Henric af Chapman.
Fartyget köptes av Stockholms stad 1947 och drivs sedan 1949 som vandrarhem av Svenska Turistföreningen. Fartyget, som mäter 85,4 meter inklusive bogsprötet, är en av ett fåtal bevarade fullriggare i Norden. En fullriggare är ett segelfartyg med minst tre master som bär i huvudsak råsegel på samtliga av dessa.
Läs mer om af Chapman på Svenska Turistföreningens hemsida.
Hamnen mellan Skepps-och Kastellholmarna har en mycket spännande historia då den begränsade ytan som hamnen utgör är ett av de mest vraktäta områdena i landet. Här på bottnen ligger vrak från 1600-talets första hälft till 1800-talet. Dessutom finns det rester av tidigare broar och bryggor samt kulturlager som speglar verksamheterna på land och till sjöss genom århundradena. Som exempel ligger det medicinflaskor på sjöbotten utanför flottans sjukhus som var förlagt på Kastellholmen under 1700-och 1800-talen.
Flera av skeppsvraken har ingått som fundament i en bro som gick diagonalt över området och som bildade en yttre avgränsning till denna hamn, bland annat för galärer. Ända in på 1800-talets första hälft låg galärer förtöjda inne i hamnen då de inte var upphalade i sina skjul vid Galärvarvet på Södra Djurgården. I området råder dykförbud och är skyddat som fast fornlämning.
Ett tidigare namn för Kastellholmen var Notholmen, vilket talar för att denna fiskemetod tillämpades där. Namnet Kastellholmen härrör från det kastell som uppfördes på ön under 1660-talet. Dessförinnan ingick ön dels under samlingsnamnet Skeppsholmen sedan örlogsflottan flyttade från Blasieholmen på 1640-talet, dels under namnet Notholmen eller Lilla Beckholmen (även Gamla Beckholmen). Sedan det första kastellet hade uppförts, som egentligen var en enkel skansbyggnad, benämndes ön Skans- eller Blockhusholmen.
Läs mer om fornlämningarna (L2015:7236) på Riksantikvarieämbetets hemsida.
