”Det kan ingen tro – vad roligt man hade på Lidingöbro!” Så skaldar poeten och tullinspektören Elias Sehlstedt i samband med en slädfärd dit ut på 1860-talet. Lidingöbro värdshus var under stor del av 1800-talet ett av Stockholmstraktens mest populära förlustelseställen. Speciellt vintertid var platsen ett uppskattat resmål. En mycket omtyckt maträtt där var den delikat anrättade Lidingölaken.
Första värdshuset inrymdes i en av de små brostugorna år 1814. Nio år senare kompletterades denna inrättning med ett större värdshus, uppfört och ägt av den kände fabrikören Lars Fresk, innehavare till Elfviks gård på Lidingö. På 1850-talet tillkom kägelbanor, numera använda som restauranglängor. Den tredje generationens värdshus, byggt år 1893, brann ner till grunden år 1925.
Här anlades 1802-1803 en nästan åttahundra meter lång flottbro av timmer som hade andra brofästet vid Larsberg på Lidingö. Larsberg uppkallades efter Lars Fresk som en tid ensam ägde bron. De båda låga brostugorna och vägen ner till brofästet kan alltjämt upplevas på platsen.
Över flottbron rullade dagligen hästdragna vagnar till huvudstaden med mjölk och andra mejeriprodukter från Lidingös många ladugårdar. När Stockholms hamn planerades vid Lilla Värtan 1884 revs bron och en ny flottbro byggdes av Stockholms stad mellan Ropsten och Torsvik på Lidingö.
I slutet av 1800-talet fanns reguljär hästomnibuss från centrala Stockholm ut till det rätt så avlägset belägna Lidingöbro värdshus.
