Genom Gustav III utvidgades det kungliga landskapet till att omfatta även Brunnsvikens omgivningar. Gustaf III med gunstlingar och arkitekter, inte minst trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper, har starkt präglat Brunnsvikens stränder och omgivningar.
Med 1700-talets upplysningstid följde en längtan efter den rena fria naturen och det enkla lantlivet, uttryckt bland annat i filosofen och författaren Jean-Jacques Rousseaus teser om naturen som utgångspunkt för människans fostran. Natursvärmeriet var en del av tidens reaktioner mot 1600-talets religiösa och politiska envälde samt kulturella förkonstling.
Under 1780-talet anlades kring Brunnsviken tre stora parker i dåtidens moderna parkstil – den engelska landskapsparken. Samtliga finns kvar i sina huvuddrag: Bellevue i söder, Haga i väster och Tivoli i norr. Hagaparken är en av Europas bäst bevarade engelska landskapsparker.
Statens fastighetsverk har tagit fram en audioguide över Hagaparken. Du hittar den och mer informationsmaterial här.
Passa på att åka upptäcka Brunnsviken med båt i sommar. Turen Royal Haga ger också möjlighet att stiga på och av på olika platser.
Även trädgårdskonsten präglades av upplysningstidens natursvärmeri och reaktion mot barockens stela symmetriska anläggningar med kraftigt tuktad vegetation. Den engelska landskapsparken skulle utgå från naturen, ta fasta på dess vackraste drag och utifrån dessa forma ett idealt kulturlandskap.
Parken skulle vara pittoresk, stämningsskapande och gärna se ut som en målning – upplevelser var målet. Inspiration hämtades från gamla kinesiska trädgårdar med vindlande gångar, vatten och klippor men också från antiken, den italienska renässansen och 1600-talets stämningsfulla landskapsmåleri.
Karakteristiskt är slingrande promenadvägar som leder besökaren till olika scenerier och vyer; mellan öppna ytor och träddungar där ljus omväxlar med skugga, förbi mjukt formade grässluttningar – pelouser – och mörka skogsstigar. Överallt bjuds på nya upplevelser. Olika delar av landskapet förbands med fria siktstråk och i blickfången förlades paviljonger och andra dekorationsbyggnader, gärna av exotiskt slag.
Gustav III var starkt influerad av Rousseau och sökte ett ställe där han kunde dra sig undan den inrutade hovetiketten. Han fann sin plats i det variationsrika landskapet runt Brunnsviken, där skogklädda bergsbranter omväxlade med idylliska slåtter- och betesmarker. År 1771 inköptes Haga gård, där det tidigare legat ett prästgårdstorp, samt Finntorpet som låg i närheten.
Gårdsanläggningen på Haga (Gamla Haga) låg vid Brunnsvikens strand och bestod av en liten timrad herrgårdsbyggnad med flyglar. Ägorna sträckte sig över det område som senare skulle utgöra Hagaparkens södra hälft. Under kungens ledning anlades redan i början av 1770-talet en enkel promenadpark med alléer. Lusthus uppfördes på holmarna utanför, där vi numera återfinner den kungliga begravningsplatsen.
År 1780 återvände trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper efter en sex år lång studieresa till England, Frankrike och Italien. I England hade upplysningstidens idéer tidigt fått genomslag. Även för den moderna trädgårdskonsten var 1700-talets England ett föregångsland. Vid hemkomsten fick Piper i uppdrag av Gustav III att omgestalta trädgårdarna vid Drottningholm och Haga. Det blev upptakten till en omdaning av landskapet kring Brunnsvikens västra strand som skulle ta närmare två decennier att genomföra och som skulle resultera i en av Europas finaste engelska landskapsparker.
Flera engelska landskapsparker, om än inte av samma omfattning, tillkom runt viken: i söder Bellevue, i norr Tivoli och i öster Frescati. Både Bellevue och Tivoli kom att övertas av Gustav III och det är troligt att kungen haft tankar på att skapa ett helhetslandskap runt Brunnsviken. Om detta vittnar också de utländskt klingande namnen som kungen gav egendomarna vid vattnet – Albano, Bellevue, Frescati och Tivoli.
Pipers första generalplan för området kring Gamla Haga är daterad år 1781. Genom sprängningar och fyllningar modellerades terrängen till ett landskap med mjuka former. Nu tillkom också pelousen vid Haga gård, nuvarande Vasaslätten. Promenadparken på holmarna förbättrades och kanalerna byggdes ut. Nya vägar anlades och de befintliga förbättrades. Mot landsvägen mot Uppsala, gränsen i väster, anlades ett dike och en vall som skydd. För anläggningsarbetena kommenderades män ur Dalregementet till Stockholm.
Nästa etapp i skapandet av Hagaparken inleddes när Gustav III kom hem efter sin utländska resa 1783-84, där han bland annat hade besökt Italien och Frankrike. Vistelsen ute i Europa hade väckt kungens tankar på ett mer storslaget och representativt Haga, uppbyggt kring ett magnifikt slott. Gamla Haga flyttades till sin nuvarande plats på en höjd för att ge plats för en liten dekorationsbyggnad. Genom inköp av granngården Brahelund år 1785 kunde egendomen utökas åt norr och därmed mer än fördubblas. Nu fanns förutsättningar för en parkanläggning i betydligt större skala.
Brahelund låg på platsen för Gustav III:s paviljong och gårdens bostadshus användes som kärna nära paviljongen uppfördes. Lustslottet skulle ligga i backen ovanför Brahelund, dit parkens tyngdpunkt flyttades. Härifrån gick en siktlinje ända till Stockholms slott. Gamla och nya Haga förbands med en väg utefter Brunnsviken och flera andra promenadvägar tillkom. Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.
Vid samma tid anlades den stora pelousen ner mot Brunnsviken – i dag kanske parkens viktigaste motiv. Åren 1787-1790 arbetade man med kanaler och konstgjorda holmar, både söder om Haga slott och vid Tingsslätten norr om Stallmästargården. Dessa försvann dock då Brunnsviken sänktes 1863 genom sprängningen av Ålkistan. Mellan 1785 och 1800 levererades 26 000 träd till Haga.
Under 1780-talets senare del uppfördes flertalet av parkens karaktärsbyggnader ritade av landets främsta arkitekter: Turkiska paviljongen (Piper), Kinesiska paviljongen (Louis Jean Desprez), Gustav III:s paviljong (Olof Tempelman, Louis Jean Masreliez), Koppartälten (Desprez) och Ekotemplet (Christoffer Gjörwell).
På en maskeradbal 1792 skjuts Gustav III och avlider inom kort. De flesta av arbetena lades ned och Hagaparken blev aldrig riktigt fullbordad. I början av 1800-talet lät Gustaf IV bygga Haga slott. Det användes tidvis som furstebostad men beboddes aldrig av några kungligheter. Parken bestod och vårdades. År 1863 sänktes hela Brunnsviken med 1,25 m då vid Ålkistekanalen sprängdes för att förbättra utloppet till Lilla Värtan. Den romantiska parkens gestaltade strand med kanaler och små anlagda öar raderades ut och nya parkområden och sanka partier tillkom.
Hagaparken blev tidigt tillgänglig för allmänheten och var redan under 1800-talet ett populärt utflyktsmål.
Vid 1700-talets början var området vid Brunnsvikens södra strand en del av stadens utmarker. Terrängen var brant och grov och marken hade inget större värde för odling. Mellan höjderna löpte vägen mellan Norrtull och Roslagstull. Där vi i dag finner Wenner-Gren Center låg den lilla sjön Ormträsket. Vid seklets slut hade platsen omvandlats till att bli en av Stockholms mer ståndsmässiga anläggningar och av Gustaf III fått namnet Bellevue.
År 1755 köpte hovmålaren Johan Pasch området för att anlägga en malmgård. På en av höjderna uppfördes en huvudbyggnad (Paschens malmgård) och kring denna anlades en trädgård med lusthus. När Pasch dog år 1782 såldes egendomen vidare till överståthållaren Carl Sparre, som samma år hade köpt den intilliggande Stallmästaregården. Sparre lät bygga ett större trähus, Sparres träslott, ritat av Erik Palmstedt. Men han ville också skapa en lustpark av samma karaktär som Gustaf III:s Haga. Genom innehavet av både Stallmästaregården och malmgården hade han möjlighet att binda ihop sina ägor med Haga. År 1785 beskriver Sparre till Gustav III: ”Mitt efterdöme var Haga, och huruledes Naturen sielf absolut förbundit hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelsk smak, vore öfverflödigt at för Eders Kungl Majts upplyste ögon upprepa”.
För parkens utformning anlitades kungens trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper. År 1784 presenterades en plan som visar gångsystem, körvägar, utsiktspunkter och byggnader. Den dramatiska terrängen med två höjdpartier utnyttjades i gestaltningen. I söder höjer sig Bellevueberget med bebyggelse och mot vattnet ligger Bellevueudden, en del av Stockholmsåsen. Här anlade Piper slingrande promenadstigar i olika nivåer. Av de flacka partierna mellan höjderna skapades mjukt formade grässluttningar, pelouser. Spelet mellan ljus och skugga var viktigt och vegetationen i pelouserna bestod av träd som ordnades i glest placerade grupper. Längs vattnet ledde en strandpromenad. Höjderna erbjöd anslående vyer och nyttjades som utsiktsplatser. De kunde markeras genom en liten dekorationsbyggnad eller liknande. På den äldsta kartan över Pipers anläggning är siktlinjer dragna både mellan olika delar av Bellevue och mot blickfång på andra sidan Brunnsviken som Haga.
När Carl Sparre dog år 1791 övertogs egendomen, liksom Sparres skulder, av Gustav III, som arbetade vidare för att stärka sambanden med Haga. Planerna för Brunnsvikens omgivningar fick dock ett abrupt slut i och med kungens död året därpå. Därefter blev Bellevue blev sommarresidens för kungliga familjemedlemmar och förnämare hyresgäster. Det låg under Hagaparkens förvaltning och underhölls med samma ambitionsnivå. Tankarna med en tydlig sammanlänkning mellan Haga och Bellevue förverkligades dock aldrig.
På en kuperad udde vid Brunnsvikens norra strand ligger Tivoliberget och Pipers park. Området tillhörde Bergshamra gård, som vid reduktionen lades under Ulriksdal. I början av 1700-talet uppläts Bergshamra till hovrådet Samuel Barck som arrendefideikommiss. Flera kända diplomater och regeringstjänstemän vistades hos den musikaliskt intresserade Barck. Bland dessa var skalden och Parisambassadören greve Creutz, som hade blivit hemkallad för att leda regeringen under Gustaf III:s italienska resa 1783-84. Creutz hade länge varit sjuklig och när han sökte efter en plats för vila och återhämtning erbjöd Barck honom den vackra Tivolihalvön, strax söder om Bergshamras huvudbyggnad.
”Framlidne Hans Excellence Grefve Creutz hade gjort en början med anläggandet av en liten Lustpark på Bergshammars ägor utom Roslagstullen; Från en högd wid detta ställe är en Point de Vue som täflar med de förnämaste i hwad anläggning som hälst; Man har nämligen ifrån denna högd framför sig hela sträckningen av Brunnsviken, med starka språng till höger och wenster af flere bakom hwarannan i Siön utlöpande skogsuddar, liknande Coulisserna på en Theater och som slutar med Catharina kyrkotorn i fonden; Det som gör detta ställe särdeles pittoreskt och intagande är den djupa och med barrskog kledde branten ner till Siön, inunder åskådarens fötter, samt att denna teatraliske Scene ej wisar sig/:då man följer en gångstig i den åt landsidan warande skogen:/ förrän man uppnått det öfwersta av sjlewa högden.”
Läget var idealiskt med Haga och Gustav III på andra sidan vattnet. Creutz planerade för att uppföra ett bostadshus och en lustpark. Trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper anlitades, vid tiden fullt sysselsatt med Haga och Drottningholm. Piper drog upp ritningarna för en park i samma stil som Haga. Man påbörjade anläggningsarbeten på östra kullen men redan 1785 dör Creutz och verksamheten avbryts. Något hus hann Creutz aldrig bygga. En karta daterad år 1786 visar ett slingrande gångsystem på östra kullen, ett antal utmärkta träd och en kanal mellan Bergshamraviken och Ålkisteviken. Det kan bara spekuleras i om det var Pipers tanke var att låta hela Tivolihalvön ingå i parken. Sannolikt är det Tivoliberget som Piper omnämner som en Point de Vue (utsiktspunkt) i sin beskrivning ovan.
Liksom var fallet i Bellevue, tog Gustaf III över kvarlåtenskaperna inklusive skulder. Han funderade på att förlägga sitt planerade lustslott till Tivoli men valde att koncentrera sig på Haga. I stället tar Nils Barck på Bergshamra Tivoli i besittning och bygger en ny bostad på sluttningen ned mot vattnet. I dag är musikpaviljongen den enda byggnad som finns kvar från Barcks anläggning. Till familjens umgänge hörde hovkompositören Martin Kraus, som gärna hämtade inspiration på Tivoli. Vid sin död blir han enligt sin önskan begravd vid Tivolis västra udde.
Under hela 1800-talet bor familjen Barck utomlands och både Bergshamra och Tivoli arrenderas ut. Parken vårdades till 1800-talets slut men fick sedan växa igen. Först i samband med Pipers 200-årsmine 1978 återupptäcktes den.
På 1830-talet uppläts Bellevue åt Sällskapet för inhemsk silkesodling. En plantskola för mullbärsträd anlades, år 1858 planterades 600 träd på sluttningen mellan Sparres träslott och Ormträsket. År 1880 drogs järnvägen till Värtahamnen rakt igenom Bellevue. Parken började förfalla allt mer och år 1889 övertog Stockholms stad arrendet. Under stadens förvaltning kom området under 1900-talet att iordningsställas till en idrotts- och utflyktspark. Genom ett markbyte på 1940-talet kom större delen av Bellevue i stadens ägo och den kungliga epoken var definitivt slut.
