Små och stora djur

Kungliga nationalstadsparken har ett rikt växt- och djurliv. Få områden av motsvarande storlek i Sverige har så många kända arter som parken. Det finns drygt 1000 fjärilsarter och en bra bit över 1200 skalbaggsarter. Ett stort antal av insektsarterna är knutna till de gamla ekarna.
Många av parkens djurarter är ganska sällsynta och hotade ur ett nationellt perspektiv. Men du kan också möta mer välkända djur som rådjur, rävar, harar och paddor.

Ekorre

Sciurus vulgaris

Ekorren är för många kanske det sötaste djuret i Nationalstadsparken. Den är en gnagare, vilket de två framträdande och grova framtänderna vittnar om. Ekorren bygger runda risbon, vanligtvis i granar eller i ihåliga träd, där den övernattar och där ungarna föds. Dess viktigaste föda är blomknoppar och frön, särskilt granfrön men även ollon av ek och bok, hasselnötter, svamp och fågelägg.

Ekorren har gott om mat i parken men är trots det ändå inte så vanlig. Den som verkligen vill se en ekorre kan besöka Skansen där det finns tama men frilevande individer.

Fiskar

I Sverige finns det ungefär 140 olika fiskarter, varav cirka 40 i Nationalstadsparken. Många av vattendragen i parken är övergödda, något som lätt leder till att de växer igen. En åtgärd för att minska igenväxningen och gynna fisken är att plantera träd och buskar som skuggar vattendragen. Men det viktigaste är att förhindra ytterligare förorening och övergödning av vattnen.

Inplanteringen av nya fiskarter, särskilt om detta sker i tidigare fisktomma vatten, kan ha avsevärd påverkan på naturmiljön. Etableringen av till exempel ruda har påtagligt missgynnat fågellivet i mindre vatten som Isbladskärret och Lappkärret. Ur sportfiskarens synpunkt är Stockholms ström ett bra ställe och fritidsfiskare ses ofta vid exempelvis Norrbro.

Grönling, Barbatula barbatula, en av Sveriges ovanligare fiskarter. En av få förekomster i östra Svealand är Igelbäcken som rinner genom Ulriksdal i Nationalstadsparken. Grönlingen är en liten nattaktiv fisk som gärna söker skydd under stenar och rötter i mindre strömmande vattendrag. Man tror att grönlingen kom till Stockholm från Tyskland på 1700-talet, när kung Fredrik I förde in exemplar av den snarlika slampiskaren (Misgurnus fossilis). Några grönlingar kan då ha följt med och överlevt, till skillnad mot slampiskarna som inte längre finns i svenska vatten.

Hittills har de bevarandeåtgärder som vidtagits i Igelbäcken haft positiv effekt på grönlingen. Bland annat har grus och sand tillförts. Grönlingen kan nu påträffas i Igelbäcken ända från dess mynning i Edsviken till gränsen mot Järfälla kommun.

Fladdermus

Många fladdermöss trivs där det finns både gles ädellövskog och näringsrika vatten som gynnar en hög produktion av insekter. I sådana miljöer finns det goda jaktmöjligheter. Flera arter är dessutom gynnade av förekomsten av stora ihåliga ekar för övervintring.

I Sverige finns åtminstone 14 fladdermusarter varav nio i Nationalstadsparken. Två av dessa, mustaschfladdermus och fransfladdermus, är sårbara vilket innebär att de på sikt riskerar att försvinna från Sverige. Fladdermössen är svåra att identifiera och om du vill lära dig mer om dessa nattaktiva djur är ett bra tips att följa med på någon av de exkursioner som ibland ordnas parken.

Mustaschfladdermusen, Myotis mystacinus, som minskat kraftigt i hela landet de senaste decennierna är fortfarande ganska vanlig i Nationalstadsparken.

Fälthare

Lepus europeaus

Fältharen planterades in i Sverige i slutet av 1800-talet. Numera finns den i jordbruksområdena från Skåne till södra Norrland. Tillsammans med skogsharen förekommer den även i gränsområdena mot större skogstrakter. Fältharen tränger sakta men säkert undan skogsharen, som har minskad kraftigt under 1900-talet. Skogsharen har förekommit i Nationalstadsparken men har inte setts på mycket länge.

Fältharen har rödbrun päls året om medan skogsharens skiftar päls från gråbrun till vit på vintern. Fältharen äter ofta ute på öppna gräsfält, men tycker även om knoppar och bark. Speciellt omtyckt är barken på unga träd vilket gör att ekplanteringarna på Norra Djurgården måste skyddas med stängsel. Ofta ses fältharen inne i tättbebyggda områden i Stockholm, ibland tillsammans med förvildade kaniner.

Groddjur

I Sverige finns det 13 olika groddjurarter: elva arter grodor och paddor och två arter av vattensalamander. I Nationalstadsparken finns fem av dessa 13 arter; mindre vattensalamander, större vattensalamander, vanlig groda, vanlig padda och åkergroda.

Vid en inventering konstaterades att mer än hälften av groddjurens leklokaler i Stockholms kommun försvunnit genom bland annat vägbyggen, utdikning och dumpning av schaktmassor. Både Världsnaturfondens WWF projekt Ekovatten och genomförandet av delar av Stockholms stads vattenprogram har resulterat i att en del våtmarker för groddjuren återskapats under senare år.

Den mindre vattensalamandern finns på flera ställen inom Nationalstadsparken, men den ovanligare större arten ses betydligt mer sällan. Ett bra tillhåll är dock smådammar, till exempel Japandammen i Bergianska trädgården.

Det groddjur du som besökare troligen får se först i Nationalstadsparken är vanlig padda.

Grävling

Meles meles

Grävlingen förekommer så gott som överallt i Sverige utom i fjällvärlden och på Gotland. Den finns i Nationalstadsparken men ses sällan eftersom den är nattaktiv.

Grävlingen är ingen effektiv jägare utan får ofta hålla till godo med sådant som är lättillgängligt. Daggmask är en särskilt uppskattad föda och den föredrar miljöer som lövskogar och jordbruksmarker.

Under vintern går grävlingen i vintervila. Hur lång denna blir beror på hur snabbt våren anländer.

Liksom räven har grävlingen gryt med flera ingångar. Ett jättegryt finns vid Björnnäsvägen i Lill-Jansskogen.

Slagsmål med andra grävlingar och trafikolyckor är vanliga orsaker till att grävlingar dör, särskilt vid tätorter med intensiv trafik.

Insekter – bredbandad ekbarkbock

Insekter är den djurgrupp som är artrikast i hela världen, även i Sverige och i Nationalstadsparken. Den naturtyp i Nationalstadsparken som är mest känd för sina speciella och ovanliga insekter är miljöer med gamla grova träd, framför allt Djurgårdens och Ulriksdals gamla ekar.

Nationalstadsparkens artrika insektsfauna är framförallt ett resultat av att här finns stora ekbestånd med hög ålder. Den bredbandade ekbarkbocken (Plagionotus detritus) är ett exempel på en sällsynt skalbagge som i Sverige tidigare bara funnits i Nationalstadsparken. Arten lever i nyligen döda ekar. Den döda och döende ekveden duger bara som boplats i ett par år, innan skalbaggen måste hitta ett nytt koloniträd.

Med mycket tur kan man se den getingliknande skalbaggen under varma junidagar kring Stora Skuggan. Och den sällsynta skalbaggen är på uppgång vilket en inventering av den bredbandade ekbarkbocken som Länsstyrelsen har gjort visar.

Mink

Mustela vison

Minken är ett mårddjur, påminner en del om uttern men mindre och har mörkbrun päls. Den kom till Sverige på 1920-talet som pälsfarmdjur. Genom rymningar och frisläppningar uppstod en frilevande stam och nu är minken allmän över hela landet, särskilt vid sjöar, vattendrag och längs kusterna. Den svenska naturen lämpar sig väl för denna nordamerikanska invandrare. Minkens ökning sammanfaller med dess huvudkonkurrent utterns tillbakagång.

Minken är en allätare som väl anpassar sig till vad som erbjuds – smågnagare, fåglar, fiskar, kräftor, för att nämna något av det som står på menyn. Minken går ofta hårt åt sjöfågelbestånd och i Isbladskärret ledde minkangreppen till att en hel skrattmåskoloni övergav platsen. En av minkens favoritlokaler i parken är Djurgårdsbrunnskanalen och Hundudden strax norr om kanalmynningen mot Saltsjön.

Ormar och ödlor

I Sverige finns det tre ormarter; hasselsnok (Coronella austriaca), huggorm (Viperia berus) och snok (Natrix natrix). Samtliga arter finns i Nationalstadsparken, men det är endast snok som ses regelbundet av allmänheten. Huggorm har setts på sistone men förekomsten är mycket lokal.

I Sverige finns det tre olika ödlearter, varav två återfinns i Nationalstadsparken – kopparödla (Anguis fragilis) och Skogsödla (Lacerta vivipara).

Snoken skiljer sig från huggorm genom en rund pupill, gula nackfläckar samt ett mindre knyckigt ringlande. Se dock upp för svarta huggormar som är vanliga i skärgården – de kan sakna det karaktäristiska sick-sackmönstret. Snoken jagar gärna i och vid vatten och grodor är favoritmat. Snoken har ett övervintringsställe vid skjutvallen på Stora Skuggan och störst chans att se snok är nog antagligen simmande i Solfångardammen.

Rådjur

Capreolus capreolus

Rådjuret är det mest lättsedda av de större djuren i Nationalstadsparken. När Djurgården var en jaktpark på 1600- och 1700-talen jagades kronhjort och dovhjort men inte rådjur. Vid 1700-talets slut var rådjuret i det närmaste utrotat i Sverige, till följd av en alltför intensiv jakt. Tack vare att man i mitten av 1800-talet fridlyste rådjursbeståndet på godset Övedskloster i Skåne började stammen att återhämta sig. En bidragande orsak var också att de stora rovdjuren samtidigt minskade i antal. Sedan 1900-talets början är rådjuret åter spritt över större delen av Skandinavien.

Rådjuret lever på energirik och lättsmält föda som består av örter och bladen av lövträd, den kan därför bli en ovälkommen gäst i trädgårdarna. Rådjuren är ofta ganska orädda för flanörer, men det är svårt att komma den riktigt nära. De flesta spåren hittar man i de mindre välbesökta blandskogarna på Södra och Norra Djurgården. Tidiga morgnar kan man ibland se rådjur passera över Lidingövägen när de är på väg att korsa Gärdesbebyggelsen till den hägrande grönskan på Södra Djurgården och Kaknäs.

Räv

Vulpes vulpes

Räven är kanske Nationalstadsparkens elegantaste rovdjur. Mest äter den sorkar och möss men tar också daggmask, harar, rådjurskid och fåglar. Räven är ett nattdjur och jagar mest under dygnets mörka timmar. Den finns året om i parken och ligger inte i ide.

Räven gillar att vara i vatten och fångar med förtjusning grodor, men även en och annan andunge stryker med vid våtmarken vid Lillsjön på Norra Djurgården. Även om parkens rävar är duktiga jägare så tar nog de lösspringande hundarna fler byten. Störst chans att träffa räven har du på tidiga morgnar i närheten av dess revir vid exempelvis Manilla på Södra Djurgården eller Stora Skuggan på Norra Djurgården.

Spindeldjur

I dag finns det 35 000 kända spindelarter i världen varav ungefär 710 är kända från Sverige. Enligt de inventeringar som gjorts av spindeldjur i Nationalstadsparken finns 184 olika arter i området. Förmodligen finns betydligt fler arter i parken och ett troligt antal är ungefär 300 arter.

Den så kallade lotspindel, Rugathodes instabilis, som ännu inte har något svenskt namn, hittades i Sverige för första gången vid Lappkärret 1971. Ytterligare ett exemplar av arten upphittades 1993 vid Uggleviken. Lotspindeln är en fuktmarkskrävande art som lever i kärr.

Trots att kunskapen om landets spindeldjur inte är särskilt stor finns det en hel del intressanta inventeringar och enstaka fynd i Nationalstadsparken. Detta är tack vare närheten till några av landets främsta spindelexperter vid Naturhistoriska Riksmuseet.