I Kungliga nationalstadsparken häckar över 100 fågelarter. Fågellivet är rikt året runt. Under en vintervandring i Ulriksdal kan du med lite tur upptäcka strömstaren i den forsande Igelbäcken. I mars hoar kattugglorna i ekbackarna. När våren väl anlänt finns många olika arter att skåda på fågelrika platser som Isbladskärret och Lappkärret.
Aythya ferina.
Brunanden är kanske Nationalstadsparkens vackraste and med sin gråa kropp och sitt brunröda huvud. Brunanden har minskat i Sverige men har fortfarande en stadig stam i parken. En spännande detalj med brunanden är att den på vårnätterna uppsöker särskilda arenor där parbildningen sker, till exempel Lappkärret och Solfångardammen på Stora Skuggan. Ofta är det många fler hanar än honor inblandade i leken.
Brunanden är en dykand, liksom vigg och knipa som den ofta sällskapar med. Vintertid ses ofta en mindre grupp brunänder vid Södra Djurgårdens stränder. Kaknässkär är också ett bra vinterställe.
Accipiter gentilis
Duvhöken är Nationalstadsparkens främste jägare och jaktturerna från områdets grova barrskogar följs noga av skränande kråkor. Ingen fågel väcker så mycket uppståndelse i fågelvärlden som en jagande duvhök. Redan när höken cirklar över Östermalm är alla Strömmens trutar på vingarna. Jaktrundan för Lill-Jansskogens hökar brukar gå över Gärdet, kortstopp i Humlegården, upp i skyn för överblick och sedan ett svep förbi Strömmen, särskilt vintertid.
Duvhöken som slår byten både på marken, i vatten och i luften är framgångsrik i Stockholm och häckar ofta nära bebyggelsen. Ca fyra-fem par häckar i Nationalstadsparken. De är diskreta på boplatsen men i mars kacklar paret rejält och ibland ses det i storlek omaka paret i luftakrobatik ovanför reviret. Honan är betydligt större än hanen så även erfarna ornitologer förväxlar ibland den småvuxne hannen med en sparvhökshona.
Ardea cinerea
Hägern är en ståtlig fågel som väcker uppmärksamhet även hos en icke fågelintresserad flanör. Intrycket är en fågel som stilla står i en strandkant för att överrumpla en fisk eller överflygande med indragen hals och utstickande ben. Bakifrån ser den flygande hägern ut som en liggande 3:a på grund av att den kupar vingarna. Hägern häckar i koloni där flera bon ofta ligger i samma träd. De flesta kolonier i Mälardalen härstammar från Skansens hägrar som släpptes ut på 1930-talet.
År 1987 lade ornitologen Henrik Waldenström upp sex plattformar i några alar vid Isbladskärret för att locka dit Skansens friflygande hägrar, eftersom de ofta fiskade där. Efter två år kom två par att häcka genom att utnyttja plattformarna för bobygge. Därefter har kolonin stadigt vuxit till dagens 45-60 par. Besök gärna Isbladskärret på Södra Djurgården under februari till augusti. Särskilt livligt är det när ungarna har kläckts i april. Vintern tillbringar flera av Isbladskärrets hägrar i Stockholmstrakten, bland annat vid Råstasjön i Solna.
Phylloscopus sibilatrix
Grönsångaren är en tätting som inte är så välkänd, trots att den ökat kraftigt i Nationalstadsparken de senaste decennierna. Gröna, vita och gula nyanser i dräkten skiljer den från den nära släktingen lövsångaren – Sveriges vanligaste fågel – som den i övrigt liknar. Man förväntar sig en fågel som är svår att upptäcka. Inte alls. Revirlätet är en silvrig drill som accelererar och som i fågelböckerna alltid liknas vid ett mynt som snurrar på ett bord (helst med marmorskiva).
När fågeln utför lätet så flyger den kors och tvärs i skogens kamrar med långsam glidflykt och är därför lätt att upptäcka. Ofta sitter den också på en gren sjungande med uppåtriktad näbb och darrande kropp. Inom parken kan man träffa grönsångaren överallt i de mer naturlika blandskogarna. Säkra ställen är stigen runt Isbladskärret och nordost om Lappkärret.
Haliaeethus albicilla
Havsörnen är Nationalstadsparkens stoltaste fågel framför andra under vintern. På allt fler ställen i Sverige kan man nu möta havsörn, särskilt vintertid. I kungliga huvudstaden Stockholm är det extra påtagligt när havsörnarna så gott som dagligen flyger över och spanar på de ansamlade sjöfåglarna framför slottet, med hopp om ett skrovmål. Förr var det enklast att se örn när isen låg men de senaste åren har ofta ett gammalt örnpar haft ett stadigt tillhåll i träden på ön Libertas vid Fjäderholmarna (ibland även vår och höst för att jaga skarv).
Havsörnens återkomst från hot om utrotning är en av den svenska natur- och faunavårdens främsta framgångar. Detta visar att det alltid finns hopp att vända en nedåtgående trend. Havsörnen är den fågel som har bredast mellan vingspetsarna i Sverige, ca 2,5 m. Titta upp under promenaderna på Djurgården, han flyger över dagligen på vintern!
Strix aluco
Kattugglan är Nationalstadsparkens mest typiska uggla. Redan i februari kan de första revirropen höras från parkens mycket lämpliga boträd, oftast ekar. Lätet är ett dallrande hoande från hanen som ofta besvaras med ett typiskt ”klä-vitt” från honan. I augusti är det mycket oväsen från uggledungarna, när ungfåglarna körs iväg ur reviret till en osäker framtid med egen försörjning. Många kattuggleungar dör därför redan första levnadsåret. Förutom svält kan parkens berguvar, duvhökar och rävar hota.
Kattugglan är en stannfågel och flyttar inte särskilt långt, utan söker sig till första bästa lediga revir. Man kan utgå från att många utkörda ungar i första hand försöker hitta ett revir inom Nationalstadsparkens område.
Scolopax rusticola
Morkullan är kanske den mest spektakulära av Nationalstadsparkens vårfåglar. Lika diskret kamouflagefärgad som den är på marken, lika spektakulär är den när den ”drar” under vårkvällarna. Det är bara att sätta sig vid Ugglevikskällan nära Kungliga Tekniska Högskolan vid Lill-Jansskogen och vänta. Ett tag efter solnedgången, när skymningen fortfarande råder, brukar vara den bästa tidpunkten.
Plötsligt hörs ett skarpt ”pssitt”, ”knorr-knorr psitt” och en knubbig rundmagad fågel kommer i fladdermuslik flykt över trädtopparna. Att den har lång rak näbb ser man bara på nära håll. Ibland kommer två till tre hanar jagande varann över himlavalvet. Några rundor brukar det bli innan showen är över. Denna parningsflykt kan plötsligt avbrytas av att hanen störtdyker ner till honan på marken. En del morkullor övervintrar i Sverige men de flesta drar söderut i oktober.
Larus fuscus fuscus
Silltruten är kanske den sällsyntaste av ”doldisarna” på Djurgården. Denna trut är inte särskilt välkänd i Sverige och få stockholmare är medvetna om att innerstadens vanligaste trut (sommartid) är en art som minskar snabbt i Östersjöområdet. Nationalstadsparken kan stoltsera med skärgårdens största koloni med över 100 par på Fjäderholmarna. Anledningen till Stockholms tätplats kanske är att det finns många bra tak att häcka på och att det på gator, torg och i parker finns god tillgång på slängda matrester från take-away restauranger.
Den som vill upptäcka denna fågel kan spana från mitten av april till mitten av september och då försöka se en trut med svarta vingar och gula ben. Den snarlika havstruten är under sommarhalvåret ganska ovanlig i Stockholms centrala delar. Kännaren noterar silltruten på långt håll i och med det nasala lätet, väl skilt från gråtrutens.
Podiceps ruficollis
Smådoppingen är en trevlig bekantskap för besökare av Isbladskärret, Spegeldammen och Lappkärret. Har man ingen kikare kan man missta arten för en andunge, men med kikare framträder kroppsformen likt en badanka och de vackert roströda kinderna.
Arten kan vara mycket diskret men i Nationalstadsparken är den ofta synlig och ljudlig. De drillande ramsorna väcker berättigad uppmärksamhet. Smådoppingen är känslig för tillståndet på sin häckplats och kan plötsligt försvinna. Forskarna pekar ofta på konkurrens från fisk, i Nationalstadsparken särskilt ruda.
Anas strepera
Snatteranden är Nationalstadsparkens ovanligaste and och är en lokal häckfågel i Syd- och Mellansverige. I Mälardalen, inklusive Nationalstadsparken, har arten ett av landets starkaste fästen. Bra ställen att finna arten på är Fjäderholmarna, Isbladskärret, Lappkärret och numera även Brunnsviken.
Snatteranden förbises ofta eftersom honan är lik en gräsandhona. Hanen är dock mer diskret gråsvart än hanar av släktingar som gräsand, bläsand och kricka, som prålar med sina färger under häckningstid. Kännaren känner igen snatteranden i flykten på en typisk vit vingspegel och hanens snarkande läte. Honan låter ibland höra intensiva upprepade läten som gett namnet Anas strepera betyder också högljudd and.
Sturnus vulgaris
Staren är Nationalstadsparkens vårfågel framför andra. Redan i mars kan de första flockarna ses provianterande på Djurgårdens gräsmattor och ängar. Strax är häckningen i gång och de juvelglänsande hanarna sjunger en fulvacker visa från en ek eller en elledning. Vissa knastrar mest men några härmar skickligt andra fåglar som till exempel storspov.
Djurgårdens ihåliga ekar är perfekta boplatser och stammen är fortfarande stark inom parken, framför allt på Djurgården, trots minskning på riksnivå. Före midsommar har de bruna ungfåglarna i skorrande skaror flängt omkring och – märkligt nog – i stora skaror lämnat landet på egen hand.
Coccothraustes coccothraustes
Stenknäcken är en färggrann fink med jättenäbb. Den har ökat stadigt i Mälardalen sedan 70-talet och Nationalstadsparken är ett av Stockholmstraktens bästa fästen. För att skåda stenknäcken är mars-april en bra tid, innan för mycket löv skymmer sikten. Ofta upptäcks fågeln av den vaksamme genom det skarpa locklätet som kommer från en knubbig fågel med ljusbandade vingar och framtung flykt.
Bra ställen är bokskogen vid Ulriksdalsåsen väster om Confidencen i Ulriksdals slottspark, men hela området är bra för arten. Andra bra ställen är barrskogen nordost om Lappkärret samt Hagaparken vid Vasaslätten. Fågeln anses vara specialist på att knäcka körsbärskärnor med den kraftiga näbben. Så heter den också ”coccothraustes”, vilket är grekiska och betyder kärnknäckare.
Phalacrocorax carbo sinensis
Storskarven är Nationalstadsparkens nykomling framför andra. Den finns året om i området men är kanske enklast att se bra på vintern, när den ofta syns vid matningsflotten på Strömmen eller på pålar vid Skeppsholmen. Den svarta gåsstora fågeln är lätt att känna igen på sin upprätta hållning. Ofta bli den spektakulär när den spänner ut sina vingar för torkning och då liknar ett kors.
Sedan 1970-talet har skarvpopulationen i Europa ökat och så även dess utbredningsområde. Den första skarvkolonin i Stockholms skärgård etablerades 1994. Mest storskarv i Nationalstadsparken finner vi på Fjäderholmarna. Havsörn är en av de fågelarter som ofta kan ses i skarvarnas närhet.
Cinclus cinclus
Strömstaren är Nationalstadsparkens käckaste fågel och ganska regelbunden om man söker sig till Ulriksdals slottspark. Börjar man vid Igelbäckens mynning och går försiktigt längs bäcken uppströms stöter man ofta på denna fiskande krabat. Efter ett lyckat huvudstupa dyk kommer fågeln upp med en inkapslad husmask som efter några slag mot iskanten slinker ner i strupen.
Vissa dagar får strömstaren vårkänslor och en oväntat melodisk ljudlig visa hörs. På iskanten i Igelbäcken ser den käck ut med sin svarta kropp och vita haklapp. I april har han stuckit norröver och kommer åter på senhösten.
Dendrocopos major
Större hackspetten är Sveriges och Nationalstadsparkens vanligaste hackspett. Den är mycket talrik och uppträder i parken året om. En anledning till dess framgång är att den till skillnad från vissa av sina släktingar inte är särskilt kräsen på stora arealer död ved. Dessutom drygar den ut vedinsekt-menyn med fågelungar. Större hackspetten upptäcks oftast på våren genom sina vittljudande korta trumvirvlar som brukar höras överallt under mars-april.
När den lockar och varnar är det ordet ”kick” som upprepas i olika tempo, beroende på dagsformen och sinnestämning. När den jobbar efter vedinsekter låter det som ett gammeldags morsemeddelande. Ofta ses den flyga mellan dungar i typisk bågflykt. Liksom den nära släktingen mindre hackspetten är den svart-vit-röd, lite varierat mellan könen. Hanen skiljs från honan på sin röda nackfläck.
Alauda arvensis
Sånglärkan är kanske den somrigaste av Nationalstadsparkens fåglar. Visserligen kommer den tidigt till häckplatsen på Ladugårdsgärde, redan i mars, men sången är långlivad. Långt in på högsommaren sjunger lärkan sin till synes oändliga visa högt upp i skyn med fladdrande vingar. Förr skulle vårens första lärka skjutas och lämnas in till kungen på slottet mot en dukat, en sed som höll i sig till 1850-talet. Idag är det de lösspringande hundarna som lärkparen huvudsakligen ska passa sig för.
Får joggaren syn på en sittande lärka är den betydligt svårare att identifiera; den är ganska oansenligt brunaktig med en liten huvudtofs. Det är först när den stiger rätt upp i skyn på darrande vingar och med en ändlös drill som mysteriet löses.
Vanellus vanellus
Tofsvipan är kanske den mest gynnade av Nationalstadsparkens fåglar. Visserligen var den förr allmän på Djurgårdens talrika våtmarker, men har långa tider också varit utgången. Det är först i samband med vattenrestaureringsprojekt som tofsvipan kommit tillbaka – och det med besked. På den restaurerade och betade Lillsjön på Norra Djurgården, öster om Stora Skuggan, har upp till tio par påbörjat häckning samtidigt, vilket gör platsen till en av Sveriges viptätaste.
När Isbladskärret fick en ansiktslyftning så svarade viporna direkt och nu finns tre till fyra par årligen på en ganska liten plätt. Viporna är svåra att missa vid Isbladskärret. Minst en förälder går direkt upp på vingarna vid minsta tecken på fara, och kråkor och måsfåglar schappar för det mesta undan den tuffa fågeln. När det blir lite lugnare passar viphanarna på att imponera på fruarna med halsbrytande flyglekar.
Branta leucopsis
Vitkindad gås är kanske den art som ger mest naturstämning på Djurgården. Många flanörer stannar upp och fylls av förundran över de vackert organiserade och kacklande flockarna som flyger fram och tillbaka mellan de kortklippta gräsmattorna på Djurgården och favorithäckplatsen på Fjäderholmarna. Att denna arktiska gåsart trivs så bra här är Skansens förtjänst. Alla Skansens frigående gäss vingklipptes inte och så var den oavsiktliga utplanteringen ett faktum.
Båda föräldrarna uppfostrar ungarna vilket är en fördel för skydd mot kråkor och trutar, vilka snabbt kan decimera till exempel andkullarna där honan själv står för vakten. Gåsen kan vara aggressiv även mot människor som kommer för nära ungarna. På Södra Djurgården är det kanske trots allt gässens korvar (spillning) som kan skapa en viss irritation hos parkens besökare. Därför sker en viss skattning av beståndet på Fjäderholmarna.
